Kali bara växer och växer. Nu är hon 56,5 cm lång och väger 4430 gram. Inte konstigt att hon sover så mycket, det hade jag också gjort om jag tänkte öka på min längd med 10% på 5 veckor... Helt sjukt att hon kan växa så fort!

Snart bär det av mot Narvik. Kali kommer bli en väldigt berest liten tjej. Och hennes mamma ska få äta en massa smaskiga räkor :)

Som man säger i Norge: Haaade!

Har fått flera kommentarer nu senaste dagarna om att ni tycker att det är trevligt/roligt/nyttigt att läsa om mina utbrott. Vad skönt att ni tycker så och att ni inte mår dåligt av att läsa om dom. Nu slipper jag ju fundera på om jag bör censurera mina inlägg i fortsättningen :P

När vi nu ändå var inne på det här med censur och så så kan jag berätta för alla intresserade, och alla som inte är intresserade också för den delen, att nu är stygnen borta. Det gick lite för lätt, jag är nästan besviken. Jag hade väntat mig lite mer action faktiskt, lite mer blod, men inte det.. Bara snipp-snapp-snut, och så var sagan om förlossningen slut. Nu har jag ingenting kvar... Känns lite sorgligt faktiskt :P

Jag har inte tid att skriva mer nu, men förhoppningsvis hinner jag uppdatera igen lite senare under dagen. Har STORA nyheter! :) Eller jag tycker att det är jävligt viktigt i alla fall, vi får ju se om ni blir besvikna sen när ni får veta..
Jaja, skitsamma, nu har jag inte tid. Bye!

Katten var uppe och trampade på datorn tidigare och råkade då aktivera någon jävla funktion som gjorde att alla knappar blev snabbkommandon. Väldigt störigt eftersom det inte gick att skriva.. Vet inte hur, men till slut lyckades jag få bort skiten.. Ungefär 2 sekunder innan jag dampade ur totalt och kastade ut datorn genom fönstret :P

Jag ångrar mig! Jag skrev för några dagar sedan att jag var sugen på en McFeast, men jag tar tillbaka det nu. Om någon undrar varför så kan dom ju läsa denna artikel. Fy vad vidrigt! Jag har nästan lust att kräkas...

Helgen har tillbringats i mamma och pappas stuga i Katterjokk, det är därför det varit helt "tyst" på bloggen. Kul att se att det finns dom av er som saknar mig när jag är borta :)  Det har varit så skönt att vara borta hemifrån i ett par dagar. Jag känner ibland att jag är på gränsen att bli lite galen av att bara vara hemma hela tiden. Det hjälper inte att bara gå små promenader med vagnen, ibland måste man få komma bort lite längre stunder. Så nu är det skönt att vara hemma igen när man fått lite nya intryck under helgen. 
Vi kom hem sent igår på kvällen, det var dåligt väder när vi körde hem så det tog säkert närmare två timmar att köra från Katterjokk till Kiruna. Jag hade riktig internetabstinens när vi kom hem men det var så sent så blev det bara att äta middag hämtad från thai och sedan var det dags för sängen.
Jag är ju dålig på att fotografera, så jag har inga vettiga bilder att lägga upp från helgen. Ska försöka bättra mig...

Nu ska jag packa upp väskorna från helgen resa och sedan ska jag försöka slänga ihop en blåbärspaj.

Fick höra igår att det finns folk som tycker att jag ser väldigt ung ut. Enligt dessa personer ser jag tydligen knappt ut att vara 18 år. Kanske är därför jag måste visa leg typ alltid... Men jag kan nog leva med det. Hoppas bara att det finns folk som om sisådär 10 år säger att jag ser ut att vara "knappt 30 år" :P Härliga tider!

Nu på eftermiddagen har mamma, a.k.a. Kalis mormor, varit här och hälsat på. Eftersom mamma mer än gärna höll Kali fick jag ju händerna fria och kunde leka en massa med katten. Det är ju sånt som annars får komma lite i andra hand, så det är kul att kunna ge henne lite extra uppmärksamhet ibland. Hursomhelst så har hon och jag tokdampat och sprungit omkring och lekt vilket resulterade i en väldigt nöjd katt och väldigt oorganiserade mattor.

Jag är inte den som är den, om jag har haft fel så kan jag jag erkänna det. Vilket jag gör just nu:
Jag ver skeptisk till det här med amningsnapp, hade hört mest negativa saker om dom. Att dom lossnade, att barnet hade svårt att få bra sug, att barnet inte villa suga mer sedan när man slutade med amningsnappen m.m m.m... Men idag fick jag nog av mina blödande bröstvårtor så jag passade på att slinka in på apoteket och köpa mig ett par när vi ändå var på sjukhuset. Var fortfarande ganska tveksam när vi skulle prova första gången men HALLELUJA!! Amningsnapp är guds gåva till ammande kvinnor med ömma bröstvårtor. I love it!
Nu har vi ju bara hunnit prova en gång, men Kali hade då inga problem med att få grep om amningsnappen, hon såg då så nöjd ut. Åt som en hel karl, som vanligt :) Synd bara att lite av hud-mot-hud-myset försvinner, men vi ska ju inte använda nappen för alltid, förhoppningsvis läker jag ihop på ett par dagar och då ska vi prova utan igen.

Sen är det ju ett plus att jag får mig ett gott skratt bara jag tänker på hur sjukt roligt det ser ut när man har dom där små genomskinliga gummigrejerna på brösten. Det ser så tokdumt ut.. Haha! Livet leker verkligen idag! :)

Nu ikväll har vi varit och hälsat på hos mamma och pappa några timmar. Så jävla skönt att få komma ut ur lägenheten en sväng. Jag känner mig verkligen mycket piggare nu. Tänk vad det kan hjälpa bara att få ett par timmars miljöombyte.
Har ikväll satt nytt rekord i tid som jag inte hållit i Kali. Hennes morfar la beslag på henne när vi kom dit just innan kl 20 och han släppte henne inte förrän vi åkte hem vid 21.30. Stort av mig att inte kräva tillbaks henne efter sisådär 5 minuter :P

Det är inte ett dugg lätt att fila så här små naglar...

Här kommer den, det tog ett tag innan jag hittade motivationen, orken och tiden att skriva ihop den. Men bättre sent än aldrig va? :P

Måste erkänna att jag har lite dimmigt minne från själva förlossningen och tiden därefter, tider kan vara lite fel och jag kanske inte kommer ihåg vad som hände i rätt ordning, men men.. Och det här kommer bli ett sånt där extremlångt inlägg. Men ni som bett om att jag ska lägga ut en förlossningsberättelse orkar kanske läsa det ändå :P

Under lördagen den 20/2 började jag få riktigt kraftiga förvärkar, eller värkar, vad vet jag... De höll i sig under natten till söndagen så jag fick inte många timmars sömn. Under söndagen tilltog förvärkarna samtidigt som jag hade småblödningar under hela dagen. Jag ringde in till förlossningen på eftermiddagen och barnmorskan som svarade tyckte att det lät som om det hade "satt igång" och sa åt mig att återkomma när värkarna blev regelbundna eller om vattnet gick. Jag önskar nu så här i efterhand att jag hade haft vett att ta det lugnt under söndagen och försöka sova ikapp de timmar som jag missat under natten istället för att åka på Coop och handla med Elin och tvingat Jannis att skruva ihop IKEA-möbler med mig. Jag hade verkligen behövt de där timmarna med sömn, men jag visste ju inte bättre.. :P
På kvällen vid kl 21 började jag klocka värkarna, de kom då med 10-15 minuters mellanrum. Vi kollade hockey och jag satt här i soffan och var uppspelt som ett litet barn på julafton. Äntligen var det dags! :D Jag kollade igenom så allt var nerpackat i bb-väskan och for omkring och var allmänt dampig istället för att ta det lugnt som jag borde. När klockan började närma sig midnatt gick jag och la mig, tänkte att "det tar ju tid när det är första barnet, så nog hinner jag sova ett par timmar och så åker vi in i morgon på morgonen". Så blev det inte... När jag lagt mig ner började värkarna komma tätare, ganska snabbt kom de med 7 minuters mellanrum och vid kl 2, då jag fortfarande låg vaken, kom de ca var 4:e minut. Jag tog en dusch och gick omkring och dansade och vickade på höfterna ett tag för jag tyckte att det hjälpte under värkarna men när det bara blev starkare och starkare så väckte jag Jannis och tyckte att nu var det dags att åka in, så vi packade ihop katten och oss själva, lämnade katten hos mamma och pappa, tankade på Statoil och for iväg mot Gällivare. Lätt en av de jobbigaste bilresorna, inte lätt att sitta still så länge. För mig hjälpte det verkligen att gå omkring och röra på mig när värkarna kom så att sitta fastspänd i en bil var riktigt plågsamt.

Just efter kl 4 var vi framme i Gällivare, barnmorskan tog en CTG-kurva som visade att jag hade ordentliga regelbundna värkar och hon undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 3-4 cm. (Jag hade blivit så otroligt besviken om hon sagt att jag var öppen 1 cm eller något sånt :P) Hon frågade om jag ville bada och eftersom det hade hjälpt att stå i duschen tänkte jag att det skulle vara skönt att bada också. FEL!! Det var det jävla hemskaste jag har gjort. Värmen gjorde mig alldeles dåsig, jag hade jätteproblem med att slappna av och andas rätt under värkarna och jag hade svinont, mycket mer ont då än vad jag hade ett par cm senare. Kändes som om jag höll på att svimma. Var tvungen att få hjälp av Jannis och barnmorskan för att klara av att ta mig upp ur badet, var helt borta i kroppen och i huvudet. Men när jag fått svalna en stund så gick det lättare igen. Jag stod lutad mot sängen och andades lustgas och trampade/dansade när värkarna kom. Jag och Jannis hade det riktigt roligt. Vi fotade och flummade omkring. Jannis provade lustgasen han också :P 
Det sattes en skalpelektrod i Kalis huvud för att kunna hålla bättre koll på hur hon mådde under förlossningen. Att sätta in elektroden tror jag var det mest smärtsamma under hela förlossningen, ja jag är lite konstig jag vet...  Sedan fick jag akupunktur, en i huvudet och en i handen, men jag tyckte inte att det hjälpte. Nålen i handen var bara i vägen och Jannis var hela tiden tvungen att påminna mig om att inte ta mig själv på huvudet, jag pillar gärna med håret när jag är stressad eller har ont. Så nålarna fick åka ut igen och det hela gick jättebra fram tills ca kl 9, då jag var öppen 8 cm. Jag hade ju inte sovit nästan något på två nätter och somnade därför mellan värkarna, vilket gjorde att jag missade att andas innan värkarna började och då gjorde det rejält ont faktiskt. Jag började få panik och "ville inte vara med längre" så jag fick en ryggbedövning. Jag hade ju sagt att jag inte ville ha epidural, men jag var för trött för att orka utan. Om jag hade varit lite mer utvilad tror jag inte att det hade varit några problem att klara hela vägen bara på andning och lustgas. Epiduralen var skum tyckte jag, man känner ju tydligt värkarna ändå, det är bara det att man inte bryr sig om att det gör ont längre. Jag önskar hur som helst att jag kunnat klara det utan, men varför plåga sig själv mer än nödvändigt?! Jag trodde att det skulle vara hemskt när de satte in kanylen i ryggen, men det kändes inte alls. Det kan ju iofs berott på att jag nästan sov, men ändå :P Hur som helst, så har ju epiduralen sina biverkningar. Mina tidigare så starka och bra värkar blev svagare och de var tvungna att ge mig värkstimulerande dropp.

Kl 12 var jag i alla fall öppen 10 cm och fick äntligen börja "hjälpa till" istället för att bara ligga och ha det jobbigt. Det är en helt sjuk känsla när krystvärkarna sätter igång. Innan de sätter igång har man ingen aning om vilken otrolig kraft man har inom sig, man sig helt slut efter flera timmars öppningsvärkar och plötsligt har man en massa energi igen, det känns som om man skulle kunna göra nästan vad som helst. Jag upplevde inte utdrivningsskedet som smärtsamt alls. Inte ens lite! När huvudet precis är på väg ut känns det självklart som om man kommer spricka på mitten men då är man så nära målet att det inte gör något, jag hann inte riktigt reflektera över att det gjorde ont för det gick så snabbt :P  Jannis trodde att jag hade haft jätteont, eftersom jag skrek en del, men det var inte alls p.g.a smärta utan enbart av ansträngning. Det är fan ingen lek att krysta ut en liten bebis :P Det är inte alls konstigt att man har träningsvärk i hela kroppen efteråt...
Tydligen så låg Kali inte riktigt som bebisar "ska" med ansiktet bak mot ryggen, utan lite snett, så utdriviningen tog en liten stund. Två timmar för att vara lite mer exakt :S Barnmorskan "hotade" med sugklocka redan efter en timme, för tydligen ska man inte krysta längre än så, men eftersom jag hade krafter kvar och inte ville att sugklocka skulle användas och Kali hade starka fina hjärtljud och inte verkade må dåligt av att det drog ut på tiden så lät hon bli att kalla på läkaren utan vi fick kämpa på själva, vilket jag är väldigt tacksam för, sugklocka verkar så brutalt..
Och kl 13.57 föddes äntligen våran efterlängtade lilla bebis. Vi fick själva se att det var en liten flicka och sedan la barnmorskan henne på mitt bröst och Kali skrek som en liten vilde. Helt underbart! Det går inte att beskriva känslan när man får sitt nyfödda barn till sig för första gången, det känns ovärdigt att jämföra den känslan med någonting annat. Den är helt i en klass för sig.. 

Efter en liten stund så bokstavligt talat "ploppade" moderkakan ut, alldeles av sig själv. Jag hade helt glömt bort att den överhuvudtaget fanns och skulle ut så jag blev nästan lite rädd, tänkte att det var tarmarna som åkte ut av bara farten eller något. Var tvungen att fråga barnmorskan vad det var det var som hände, hon trodde nog att jag var lite konstig... Jannis fick slöaste saxen i Gällivare och med den fick han klippa av navelsträngen.

Jag klarade mig ganska bra från bristningar, en som fick sys med några få stygn och sedan några små som inte behövde sys alls.  Sedan när jag hade blivit sydd och de kopplat bort mig från alla slangar och sladdar så lämnades vi ensamma för att bara mysa i väntan på fikat. De glömde bort oss lite grann för vi fick vänta i nästan två timmar, tydligen var det skiftbyte eller personalmöte eller något sånt.. Och jag som hade fått order om att inte resa mig upp p.g.a stygnen var såklart kissnödig så jag trodde jag skulle dö, men jag fick snällt ligga och vänta :P  Men jag hade ju min nya lilla bebis att titta på så jag hade ju fullt upp i alla fall, väntan kändes inte så jobbig. Till slut fick vi i alla fall vårt fika, jag fick gå på toa (vilket inte var så hemskt som jag trodde att det skulle vara) och det kom en barnmorska och mätte, vägde och undersökte Kali som visade sig vara precis så perfekt som hon såg ut att vara. Härliga tider! :) 
Efter fikat fick jag ta mig en dusch och sedan fick vi förflytta oss bort till vårat rum på BB. Har nog aldrig gått så långsamt i hela mitt liv! Kan ju säga att man är rätt så öm i HELA kroppen efter en förlossning, vissa delar mer än andra förstås :P

Nu vet jag ju att vi fick stanna på BB i tre nätter, alltså till torsdagen, men jag har verkligen ingen koll på vad vi gjorde eller vad som hände de olika dagarna. Allt är dimmigt. Jag vet att jag på onsdagen bröt ihop i duschen när jag insåg hur sargad kroppen blir av en förlossning. Man står där och inser att magen hänger, det är köttfärs av hela "härligheten" och blodet rinner och man funderar på vad fan det är man har gjort. Hur ska man någonsin bli hel igen?! Men sen kliver man ur duschen och går ut och tittar på bebisen och då är det sååå värt det :) Och man läker fortare än kvickt, bara så ni vet. Mitt tips till alla som ska föda barn är att köpa Apotekets tvättolja och ta med till BB, man vill verkligen inte tvätta med tvål... Och köp med hemorrojdkräm också :P


Jag är i alla fall supernöjd med min förlossning! Det gjorde inte alls så ont som jag hade trott att det skulle göra :) Vet inte om det var så att jag hade en ovanligt lätt förlossning eller vad det berodde på. Det kanske lönade sig att vara så förberedd som jag var, jag har ju för fan inte läst någonting förutom gravid- och förlossningsböcker sedan i somras :P  En helt otroligt häftig upplevelse i alla fall. Jag skulle nästan vilja gå så långt som att kalla det för en härlig upplevelse, men det kanske blir lite fel... Tycker synd om alla som aldrig får vara med om detta otroliga...

Ida, Sandra och Lina m.fl som bett om att få en förlossningsberättelse, är det något mer ni vill veta? Jag kommer inte på vad mer jag ska skriva om...

Och, JA, man får se så här trött ut om man har en liten bebis hemma :P