Det har varit dött här på bloggen ett par dagar men ni behöver inte vara oroliga, jag har inte dött. Jag har däremot snytit ut halva hjärnan känns det som och har därför haft lite svårigheter att skriva ordentligt.

Idag var dagen som jag och Kali skulle följa med Jannis ut och fiska, men nu blir det inte så. Lilltrollet håller nog på att bli lite förkyld och därför känns det ju inte så värst lockande att dra ut henne på fjället när det bara är 4°C och alldeles mulet ute.
Fisketuren får vänta till en dag då det i alla fall är lite soligare. Att det ska bli så mycket varmare är väl ingen idé att hoppas på.

Hur kommer det sig att man får bra betalt om man jobbar åtta timmar om dagen utanför hemmet medans man får skitdåligt betalt när man slavar dygnet runt hemma? Eller skit i den frågan, jag förstår varför det är så.

Men hur kommer det sig att den som jobbar utanför hemmet har rätt att vara trött och måste få "vara ledig" ibland? Det skulle jag gärna vilja veta. Vem bestämde att egentid bara är något man har rätt till om man förvärvsarbetar?

Det har väl något att göra med att det heter mammaLEDIGHET. Så jävla dumt så jag blir irriterad. Jag har aldrig varit så lite ledig som jag är just nu. Det borde inte heta att man är mammaLEDIG det borde heta att man är mammaUPPTAGEN.

Och som vanligt, missförstå mig rätt. Jag menar inte att jag inte vill ta hand om Kali, jag menar bara att det hade varit fint att någon gång då och då få lite uppskattning för det jag gör.

Idag (eller igår blir det kanske eftersom klockan är efter midnatt) är Kali 25 veckor. På söndag blir hon ett halvår. Hon börjar bli så stor och jag fattar ingenting. Jag hinner inte med.

Vi var på BVC idag, det var dags för läkarundersökning. Allt var alldeles perfekt, som vanligt. I alla fall när det gäller Kali. Läkaren gillade inte att vi inte ger Kali riktig mat ännu. Enligt henne var det "verkligen på tiden" att vi gjorde det. Ord som 'måste' och 'ska' användes flitigt. Enligt mig på ett ganska otrevligt sätt... 
Jag kan inte riktigt förklara i ord hur irriterad jag blev utan att själv bli otrevlig. Vad jag 'ska' och 'måste' har hon inte med att göra.  Och vad som "verkligen är på tiden" är att hon håller käft om saker hon inte har en aning om, t.ex vad som är bäst för mitt barn.
Kali blir i stort sett helammad, därför att jag tror att det är det bästa för henne. Om jag trodde att något annat var bättre för henne skulle hon få det istället. Självklart inser jag att hon nu när hon blir större kommer behöva mer näring än vad hon kan få via bröstmjölken och det kommer hon få. Det är inte det som är problemet. Problemet är sättet läkaren sa det på. Som om jag vore en idiot som inte kunde ta hand om mitt eget barn.

Det här blev virrigt och svårläst... Jag är trött. Och sur. Ingen lyckad kombination om man vill få till ett vettigt inlägg.

Jag går och sover nu. 

Det har varit riktigt trevligt uppe i Katterjokk i helgen, men inte så värst bra väder.

Av någon oförklarlig anledning fick vi för oss att vi skulle gå upp till sjön-som-gud-glömde och fiska trots detta.

Sagt och gjort. På med MASSOR med kläder. På med ännu mer kläder på Kali. Packa sig lite matsäck. Ner med Kali i bärstol. På med myggnät på bärstolen. På med stövlar. Och sen gick vi...

(Självklart glömde jag kameran hemma så jag fotade med mobilen.)


Det var dimmigt så vi knappt såg något alls.



Men vi följde den lilla stigen...



..som gick längs med den lilla bäcken (eller jokken kanske det heter)...



..förbi den stora stenen...



..och till slut kom vi fram till sjön. Visst var det härligt väder? :P



Men iofs, vem behöver fint väder när man tagit med sig ett soligt humör?



Och Kali var välinpackad och nästan helt varm och torr. Nästan.



Det fanns en gammal damm som inte alls blev lika fin på kort som den var i verkligheten.



Ibland slutade det regna...



..och då bättrade jag på solbrännan. Eller inte.
(Lägg gärna lite extra mycket märke till min fina finne mitt på näsan.)



Jag såg underbar vacker snö. 
(Ser ni hunden?)


Sen gick vi hem och värmde oss.

Vissa dagar är det inte så kul att vara en soffa. Speciellt inte om man tillhör en barnfamilj.

Idag är en sådan dag för vår soffa. Idag är dagen då den blev nedbajsad. Brutalt nedbajsad.

Den som gjorde det är ca 70 cm lång, väger runt 8 kg och sågs senast iklädd en pyjamas med orangea elefanter på.

Så här nöjd såg jag ut nyss:



Anledningen?

Enkelt!

Kali sov, katten var någonstans minding her own business och störde alltså inte mig och Jannis stog i duschen.

Lugn och ro. Ingen som ville att jag skulle göra något. Bara jag.

(Missuppfatta mig rätt nu, jag älskar att ha en familj som "behöver" mig, men ibland är det skönt att bara få vara i fred.)


Det enda som stör mig just nu är att jag inte riktigt förstår hur dom gör för att klippa gräsmattor så där så dom ser rutiga eller randiga ut? Typ fotbollsplaner och sånt.. Någon som vet?


I morgon får jag förhoppningsvis ett paket. Hoppas hoppas. God natt.